på små gator i Sverige.
hjärtat dunkar fortfarande i tusen miljoner och jag tror det nog inte riktigt.
dödens öppning. i Sverige.
jag som trodde det ändå man behövde oroa sig över var bilar på Hornsgatan som susar fram eller genom blodet insjukna i den svåra cancern.
jag trodde jag var normal. att jag kunde gå på den lilla gatan utan problem.
.-,
bilen stod mitt på gatan och en maskerad man stod på stegen och slog med kättingen mot fönstret.
tron på att det måste vara en film, eller är det bara ett skämt. det såg inte så ut.
jag står plötsligt inte mer än fyra meter ifrån en annan man med ett stort gevär.
vända var ingen idé. gå ida, gå.
jag rundar hörnet på huset och känner mig med ens tryggare. om trygghet var ett ord när blodet rusade i hela kroppen. jag var beredd att slänga mig ner på marken. släppa allt jag ägde och ligga helt stilla. jag var beredd att sluta andas, bara dem försvann.
.-,
en flicka långt bort om fjärran kan se detta som en vardag.
ett rån eller en våldtäkt. någon som blir skjuten på gatan eller en bomb i ett hus.
att bära på drömmar om frihet, ljudet av gevären klyver drömmen.
och jag som kan allt hon aldrig kan drömma om. men för en minut kände jag känslan av de hon måste känna varje sekund av sitt liv, en känsla av rädsla.
